Jag lever och har alla lemmar i behåll efter timmar på flygplan och brända vänsteraxlar. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja faktiskt. Allting har gått i ett skulle man väl kunna säga, samtidigt som jag har gått in i någon slags konstig jetlag-mode. Som svensk är jag, som alla vet, en person av stort kontrollbehov. Jag gillar inte spontana idéer som till exempel "we're going to Diane's for bbq in 15 minutes". Amerikaner verkar gilla att planera allt eftersom. Dessutom pratar dom hela tiden, verkligen non-stop. Som svensk, återigen, känns det konstigt att inte ta en paus mellan varven. Ni vet, när man kan andas i lugn och ro och slippa tänka på nästa samtalsämne. Amerikaner verkar fungera tvärtom. Oh well, de må vara patriotiska, högljudda och lite extra allt men samtidigt helt underbara.

Entrén till Grandma Kay's hus.

"The house of the setting sun"